|
En lång historia som blev kort...
Det har gått 15 år sedan jag förverkligade mitt tidningsprojekt Filipstadsposten och över 25 år sedan jag första gången tänkte tanken på att starta tidning. Hösten 1980 hade jag tagit på mej ansvaret för skoltidningen hemma i Karlstad, och vid samma tid såg jag en tv-dokumentär om Smålands Folkblad och tidningens övergång från bly- till offsettryck. Jag såg min chans och trots att jag bara var 13 år gammal så hindrade det mej inte från att ringa och fråga om man kunde få köpa den gamla tryckpressen. Och visst gick det för sej, jag kunde få den för en krona för den var skrot. Däremot skulle transporten och uppmonteringen av den kosta minst 50 000 kronor, och det var väl då jag på riktigt insåg mina begränsningar...
Det var en liten parentes kanske, men jag tycker berättelsen är relevant i förhållande till vad som komma skulle.
Våren 1991 blev jag färdig med studierna på journalistlinjen vid Kalix folkhögskola. Sommaren innan hade jag haft ett vikariet på Filipstads Tidning och jag blev erbjuden att jobba där igen -91.
Jag var inne i en kreativ period som journalist och kände en stark lust efter att göra något eget, och när jag blev arbetslös efter sommarjobbet bestämde jag mej ganska omgående för att försöka ge ut en egen lokaltidning. Den skulle utkomma en gång i veckan och fredag var en idealisk dag ur två synvinklar; då kunde annonsörer få med aktuella helg-erbjudanden och då utkom inte heller Filipstads Tidning. Folk skulle givetvis köpa min tidning, det lokala intresset var och är stort liksom nyfikenheten. Redaktionellt sett hade jag ett antal reportageidéer som jag ville sätta i verket, det fanns en strategi för själva innehållet men affärsmässigt var jag förstås helt rudis. Det fanns egentligen bara ett par tankar runt ekonomin och det var att jag skulle få min försörjning av det och att det skulle finnas pengar till produktionen.
Ett litet blygsamt startkapital på drygt 10 000 kronor möjliggjorde de två första tryckningarna, resten stod skrivet i stjärnorna.
Den 8 november utkom premiärnumret av Filipstadsposten och blev väl emottaget. De 1 000 tidningarna gick åt nästan direkt och bara i gamla Kvarnbrokiosken - den revs för några år sedan - såldes ett par hundra exemplar. Fler och fler ringde och ville prenumerera och det stod klart att folk ville ha någonting nytt. Filipstadsposten var både ny och annorlunda, och även om ortens stora tidning hade genomgått moderniseringar och förändringar utseendemässigt då var det ju inte detsamma som en ny tidning.
Nu var det förstås aldrig min mening att försöka konkurrera med Filipstads Tidning - som dödförklarade projektet redan innan första numret kommit ut - och jag tror inte heller att det var så många som uppfattade det så. Till det yttre ville jag ha en seriös framtoning och det skulle inte kunna förväxlas med ett annonsblad. Därför såldes lösnummer och prenumerationer, och innehållsmässigt skulle vi ha någonting varje vecka som överraskade.
Ibland har det slagit mej att jag skulle återuppta utgivningen, just för att förutsättningarna varit bättre än när "det begav sej". Det finns en helt annan marknad idag, och tekniken har gått framåt med stormsteg. Vi har internet och bredband och digitalkameror. Mycket är enklare idag och samtidigt billigare.
Tänk om jag bara hade haft en dator när jag gjorde tidningen, och kunde ha ritat upp sidorna utan minsta ansträngning istället för att till exempel den grafiska tejpen hade tvinnat sej runt papperskniven två varv, eller om jag hade haft digitalkamera och sluppit byta vätskorna i fotolabbet eller om man kunde ha skickat sidorna över nätet och inte behövt stressa iväg med dom i bilen i snömodden...
Ni förstår varför förutsättningarna blivit bättre, på sätt och vis.
Nu var det ju inte precis vid sekelskiftet som Filipstadsposten gavs ut, men ännu i början på 1990-talet var det inte alla förunnat att ha en egen dator. De kom på allvar i mitten av decenniet, kan man säga.
Så en gammal reseskrivmaskin av märket Facit utgjorde ryggraden på Filipstadspostens enmansredaktion.
Tillsammans med allt-i-allo Roland Björkman, som i huvudsak sålde annonser, kämpade jag med tidningen i en källarlokal på Asphyttegatan i Filipstad. Den kostade 300 kronor i månaden inklusive el och värme och var såklart en fantastisk investering bara av den anledningen.
Några frilansskribenter anslöt sig vartefter, och den ene var Markku Reingold. Han svarade på en annons jag hade satt upp på arbetsförmedlingen och levererade ett antal personporträtt till tidningen. Tio år senare skrev han ytterligare en text och gav mej, denna gång en dikt som han hoppades jag ville sätta musik till. Men det är en annan historia...
Hembygdsforskaren Ulf Nilsson visade stort intresse för Filipstadsposten, och trots sin politiska hemvist ville han väldigt gärna medarbeta i den kulturvänliga, partipolitiskt obundna nya tidningen som gick i rött och svart.
En del torsdagsmorgnar innan det var dags att åka ner till tryckeriet i Karlstad ryckte Janne Samuelsson - framgångsrik konstnär på senare tid - in och monterade de sista sidorna. Gammal grafiker som han var gick det snabbt och flinkt när det var lite tidsnöd.
Arbetsdagarna tog aldrig slut. Jag låste upp ytterdörren strax före klockan åtta på morgonen och gick hem tidigast klockan åtta på kvällen. Det var en rolig och mycket lärorik tid, men också fylld av hårt arbete, många beslut och dålig ekonomi.
Till sist blev det ändå för mycket jobb i förhållande till ekonomin. I takt med ökningar på alla fronter, försäljning som vad det gäller upplaga, ökade också behoven av att anställa och växa. Det var just då inte möjligt och innan jag drog på mej alltför stora, privata skulder valde jag att stoppa utgivningen.
Den 14 februari 1992, bara tre månader efter starten, utkom det sista numret av Filipstadsposten. Att det gick helt i svart var förstås symboliskt, men faktum är att det också var ett sätt att spara in en tryckplåt. Ren och krass ekonomi, som man brukar säga på företagsspråk.
Och vad hände sen då? Den första tiden efteråt, kanske ett halvår, gjorde jag kalkyler och skissade på hur en fortsättning skulle ha kunnat se ut. Jag pratade med folk i branschen och fick många goda råd men det var ändå inte riktigt läge nog för att starta om på nytt. Jag var nog inte direkt rädd för att göra det, men pusselbitarna ville inte falla på plats. Det saknades både pengar och riktig glöd, kort sagt.
Men någonstans kände jag en tillfredsställelse med att ändå ha prövat och försökt. Projektet gav mej dyrbara erfarenheter och kunskap som jag bär med mej än idag. För även om Filipstadsposten tillhör det förgångna så ägnar jag mej fortfarande åt tidningsmakeri. Församlingsbladet Kyrk-Filip och Filipstads Gilles tidskrift Vår stad tillhör numera min kundkrets som frilansjournalist och grafisk formgivare.
Periodvis har jag också efter Filipstadspostens "fall" haft anställningar på andra tidningar - däribland Filipstads Tidning. Till slut fick man alltså krypa till korset, men det krävdes ett chefsbyte på FT innan det överhuvudtaget kunde bli aktuellt med en anställning där.
Hur hade tillvaron sett ut för Filipstadsposten om den kommit ut än idag?
Hade den varit välmående och stabil med en stor läsekrets, eller hade den haltat fram med hjälp av presstöd och allmosor?
Hade Filipstadsposten blivit uppköpt av något brittiskt tidningsimperium - eller rentav NWT?
"Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på", som Tage Danielsson skrev.
Filipstad i november 2006
Rolf Carlsson
|
